Quito 2 veckor
Tiden har gått så fort! Idag är det exakt två veckor sedan vi kom hit, vilket betyder att halva tiden har gått (neej). Just nu håller vi på och förbereder oss inför morgondagens flygresa till Cuenca, planet går 12.00 och vi ska själva ta oss till flygplatsen.
Vi har blandade känslor just nu:
•Vi kommer sakna vår vårdfamilj här i Quito jättemycket, å vad jag önskar att vi kunde bo hos dom hela tiden!
•Vi ser fram emot att komma till en ny stad! som är 10 gånger säkrare än Quito. Nackdelen med Quito är att man hela tiden måste vara på sin vakt.
•Vi kommer sakna lärarna och alla på skolan!
Samtidigt känner vi oss rätt klara med staden. I och med våra kulturklasser varje eftermiddag, har vi verkligen fått se hela staden. Och det ska bli riktigt spännande med en ny stad och nya intryck! hoppas bara att översvämningarna av regn har minskat när vi kommer dit.
Vårt internet är jättesegt just nu, därför har jag bara lyckats att ladda upp en bild. Det här är min lärare, Renan som jag har pluggat vääldigt mycket gramatiken med i två veckor.
Idag har vi varit på en botanic garden i el Parque Carolina. Det var jätteintressant, det är galet hur många växter det finns här i Ecuador (vi såg allt från meterhöga ormbunkar till kaktusar, lavendel, mandariner, världens vackraste rosor)! Fun Fact: Ecuador är det mest biologiskt mångfaldiga landet i hela världen.
Vi gick runt med en guide som inte såg ut att vara den "typiska blom och växt fantasten", haha han hade på sig värsta stekarbrillorna, rocktröja, jätteung och han hade också hakat på den ecuadorianska trenden med att ha jättelånga lillfingernaglar (what's the deal with that?!). Han visste ALLT om alla växter! Något som jag verkligen har reflekterat över är hur dedikerade alla människor här är över deras jobb. Ungdomsarbetslösheten är for sure inte lika låg som i Sverige. For your information, så trodde han också som många andra att vi kom från Tyskland..
Vi önskar att Farmor hade varit med, för vi fick se sååå många orkideer och växter som jag aldrig har sett förut. MEN, vi tog tonvis med kort som ni får se senare :)
Efter vår lilla utflykt i den stora trädgården sa vi hejdå till vår favvolärare Darwin och begav oss till apoteket för att köpa allt man kan behöva inför vår resa till Amazonas som börjar nästa fredag!
Hahahahaha det var såå roligt där inne! För att göra en lång historia kort: hela personalen engagerade sig i att hjälpa oss. Vi fattade inte att de kunde lite engelska, vi blandade ihop alla siffror, vi missförstod deras instruktioner ett flertal gånger, alla pratade samtidigt...(svårt att förklara, men det var ett minne för livet). Vi berättade om våra reseplaner och hur länge vi har varit här... Man kan lära känna en ecuadorian på 3 minuter!
JUSTE! Igår dansade vi Salsa på skolan! det var roligt, svårt och pinsamt. Men kul :)
EN VÄLDIGT GLAD NYHET HÄNDE IDAG! OLIVIA KOM IN PÅ SÖDRA LATIN BILD!! Intagningsgränsen var en av de högsta någonsin till Sveriges svåraste bildlinje att komma in på. Respekt.
La ciudad Quito
Mitt i trafikköerna går det runt både vuxna och barn som säljer frukter, tidningar m.m. När det blir rödljus brukar barn i 7-årsåldern springa framför bilarna och trixa med olika saker, tex jonglera.
Det finns så många färska frukter här som inte går att hitta i Sverige. En massa olika sorters bananer som jag inte visste fanns!
De lindar in en bebis i filtar. 
//Olivia
Quito gånger 2 i höjd!
Gud vad jag är trött just nu, men everything is good!
Den här dagen började med att jag kom till skolan och mötte min lärare som såg jättesjuk ut, han har tydligen blivit matförgiftad så jag skulle ha lektion med Olivia och hennes energiska lärare. Jag var först jätteexalterad för Carmita är jätterolig (världens drama queen)! Men jag fattade ingenting av det hon lärde ut. Jag är så van att ha min lärare "Renan" så att allt hon sa made no sense, haha jag kände mig så dum. Olivia fattade allting och jag ingenting, hon var såå förvånad "qué pasa Liineea?" (INGEN kan utala mitt namn! har lust att byta namn när jag är utomlands hädanefter) precis som att jag borde vara milår smartare än Olivia. Jag tror att min hjärna har ställt in sig på att jag bara kan ta in information från Renan (han är mycket mer pedagogisk!!), men Carmita är väldigt rolig. När hon berättade för mig att jag skulle ha lektion med henne och Olivia pratade hon om Renan precis som om han kanske kommer dö! haha man måste träffa henne för att förstå hennes överdramatisering..
Efter att vi hade ätit en god lunch hemma åkte vi till EL TELEFERICO! Det är ett berg på 4150 meter över havet som har en utsikt över hela Quito och fyra vulkaner (om man har tur med vädret), vi såg bara en vulkan kära Cotopaxi. Vi åkte upp med en kabinbana som tog runt 20 minuter. När vi kom upp möttes vi av den vackraste utsikten jag någonsin har upplevt, naturen är verkligen mäktig! Bergen sträckte sig så långt ögat kunde skåda samtidigt som det blåste ganska hårt. Olivia kände som vanligt av altituden (högkänsliga barnet) och behövde gå väldigt långsamt för att inte dränkas i anfåddhet. Jag tror att vi var där uppe i 2 timmar, men det kändes som 30 minuter. Me encanta la naturaleza <3 När vi åkte ner med kabinen kom vi i samma "vagn" som två ecuadorianer som trodde att vi pratade tyska -_-. Dessutom ser vissa här USA och Europa som "samma sak".
Vår jättesnälla kulturlärare, Darwin! Han pratar långsamt och artikulerar väldigt djupt, vilket gör det lätt för oss att förstå vad han säger.
Vi ser ner på flygplanen härifrån!
Hoppasvädret blir bättre i Sverige!/Linnea
Sunday Funday
I söndags var en skolfri dag! Egentligen hade vi tänkt att vi skulle ta det lugnt och bara vila upp oss hemma, men så blev det inte. Vi åkte med buss 10 stationer till Mercado Artesanal och prutade till oss lite souvenirer. Sedan kom vi hem till lunchtid vid kl 14. Under lunchen pratade vi om att vi spelar tennis, och då erbjöd dom oss att följa med till parken och slå några bollar. GÄRNA!
Efter lunchen följde vi med Patricia, Carlos och hunden Scrapy till parken. Scrapy kommer endast ut från huset på kvällen och var helt överlycklig där han kunde springa fritt i parken. 
Patricia och Carlos var så snälla och fixade tennisnät och lånade ut tennisracketar till oss. Så vi spelade tennis i lite mer än en timme.
Efter tennisen gick vi till andra sidan av parken där det fanns ett utomhusgym som vi pumpade på ett tag. Det var så skönt att få röra på sig! Det inte många som motionerar här.
Dagen avlutades med en lång middag med hela stora familjen (alltså från alla våningar i trapphuset). Det var en väldigt spontan utgång som har en rätt rolig historia. Eleven/tanten/galningen - Walley, som just nu hos Carlos föräldrar, ville bjuda familjen på pizza. Och innan hon visste ordet av det satt vi 20 pers runt matbordet. Haha, hon var allt förvånad. Hon hade varit med om en ganska extrem resa. Vi snackar alltså om en dam på 70 år gammal. Hon hade hajkat i Anderna 12 dagar och varit med om kyla, högt tryck regn och en jäkla massa vandrande. För att förtydliga det extrema i denhär resan, kan jag nämna att den är till för unga! Men hon trodde att hon skulle klara det då en 75-åring också var anmäld. "If she can do it I can!", sa hon med nordamerikansk brytning. 75-åring klarade sig tyvärr inte så bra. Hon betalade 50 dollar i tips för att guiden skulle putta upp henne hela vägen. "But I did it with my stick!", sa Walley själv stolt. Men inte kan man påstå att hon klarade sig undan frisk. Hon hostade jättedjupt och hade skrivit ut antibiotika (utan läkarintyg dessutom). Vi som tyckte en dag i Cotopaxi var jobbigt...
'
Familjen är 4 generationer 
Trillingarna! Carlos, Sebastian och Alehandro
Familjen är 4 generationer Trillingarna! Carlos, Sebastian och Alehandro
Trillingarnas lillasyster, Isabell. Dom såg att hon hade fått sin första tand och alla jublade.
Carlos föräldrar. De är så roliga... När Jennifer (dottern på 18 år som bor i vår familj) visade sina jeans som hade fått hål i knät ställde sig farmorn upp och drog åt sig byxorna. Hon mumlade något ogillande och slet sönder hela byxorna, och slängde dom i papperskorgen.
Walley som precis kommit tillbaka från Anderna sitter mellan Patricia och Farmorn. Hon återvänder till USA nu på onsdag.
Det var väl allt från söndagen!
Cíao
//Olivia
CHEVRE
Tiden går för fort!
Jag kan börja med att berätta fortsättningen från i förrgårs utflykt. Väl uppe på vulkanen vilade vi oss i en värmestuga några minuter. Sedan gick vi ner den brantaste vägen och när det värsta var över mötte en bil oss med cyklar. Vi cyklade alltså ner för Cotopaxi, den buckliga vägen, vilket var helt fantastiskt! Man satt på den där cykeln och bara tittade. Oändliga fält av nya växter som sträckte sig fram till maffiga bergstoppar som aldrig slutade imponera. Allt kändes så stort och man kände sig så liten där man hoppade upp och ner på sin cykel längs den slingriga och gropiga grusvägen.
Det finns så mycket att se och upptäcka, världen är så stor.
Såhär vackert var det när vi cyklade!
Lucie (holländare) har bott med oss i familjen hela veckan, men igår åkte hon vidare mot Cuenca. Vi blev jättebra kompisar och ska träffas nästa vecka när jag och Linnea kommer dit. Denna bild var tagen när vi hade klarat av cyckelturenSedan åkte vi med bussen och åt lunch på en restaurang mitt ute på landet!
take note: den där papayajuicen var en av de godaste juicerna vi någonsin har smakat, perfektion.
Olivia matar laman, "eller blandningen av en känguru och häst" som Elisa sa haha
Bussresan hem var en upplevelse i sig, med utsikt som denna hela vägen! :)
//Olivia
Vi har bestigit en vulkan
Hola!
Dagen innan vi skulle åka till Cotopaxi, åt vi chips och såg då på chipspåsen att potatisarna kom därifrån!
Idag var en utmanade men en riktigt bra dag! Vi besteg Ecuadors näst högsta berg som också är en aktiv vulkan, Cotopaxi! (sista utbrottet hände för 100 år sedan). Vi gick upp 5.40 på morgonen och tog en taxi till vår buss, det var ovanligt lungt på gatorna vilket var uppfriskande både för hälsan och stressigheten. Luften här är nämligen fruktansvärd på dagarna (avgaser) och trafiken är kaos, det finns bara bussar som kommunaltrafik.
Bussresan tog ca: 3-4 timmar och då gick halva tiden till slingringa grusvägar i bergen, vi skulle högt upp. Högre upp än när man flyger! och Ja, det kändes i kroppen. Det är svårt att beskriva men altituden som vi befinner oss på bara här i Quito påverkar kroppen enormt. Olivia har haft ont i huvudet och jag har känt ett tryck över bröstet som kommer och går, men något som vi alla har gemensamt är att man blir jätteanfådd och hjärtat dunkar i 130 när man går upp för trappor eller springer. Därför skulle bergsbestignen av Cotopaxi bli tuff, vi skulle gå upp till 4800 meter över havet och vädret såg inte lovande ut. Nu snackar vi, rikigt stormig dag i VM:6an (hård vind), snö, dimma, tjock tung sand (gammal lava) och kall temperatur: 7 grader. Några vände tillbaka till bussen ju högre upp vi kom. Det var otroligt svårt att andas. Men vi hade gett oss satan på att vi skulle klara det!
"Livets största utmaning är att bestämma sig för vad som är viktigt och sedan strunta i allt annat. "
Det som vi ansåg vara mest viktigt var att bestiga berget och strunta i följande:
•Att vi fick ta den brantaste vägen pågrund av den hårda vinden (egentligen skulle vi tagit en mycket lättare väg).
•Olivias hjärta höll på att explodera
•Olivia höll på att svimma och såg stjärnor blinka
•Linnea höll på att frysa ihjäl, då hon var så korkad och tog byxor som är till för tropiska klimat istället för vindbyxor
•Vi höll båda på att frysa ihjäl om fingrarna, trots att vi hade köpt dyra vantar som var rekomenderade för Cotopaxi
•Väderleken var den sämsta möjliga och inträffar max 4 gånger om månaden
•Olivia fick stanna var femt:e steg(var femte steg kändes som en extrem springtur runt ören, jag överdriver inte. Tänk er då hur jäkla många springturer jag var med om!?).
Bilderna ger inte verklighetenrättvisa, vi tränar mycket men stegen vi tog var några av de jobbigaste någonsin!
Cotopaxi-vulkanen är i bakgrunden. Observera att denna bild är tagen innan vi visste vad vi hade gett oss in på.
Såhär såg Olivia ut när hon ens orkade lyfta hakan.
Vi är på en vulkan baby!
We made it! 4810 meter över havet!
Trots att det var sjukt jobbigt att ta sig upp, var det värt det! Det var en upplevelse svår att slå.
La Gente
Alla mammor bär sina bebisar i filtar, vi har inte sett en enda barnvagn.
Umgängen som detta hittar man hängandes på alla gator.Idag var vi på ett vattenmuseum, det var helt nyöppnat och mycket häftigt. Imorgonbitti runt kl 6, ska vi få oss ett riktigt träningspass. Vi ska nämligen gå upp för en vulkan och sedan cykla ner!! Otopaxi heter den.
Hoppas ni hade en bra midsommar. Vi saknar alla kusiner(och Selma och Totte) jättemycket!
KRAMAR
//Olivia
Världens mittpunkt på midsommarafton!
Hej igen!
Idag efter att vi hade haft våra jobbiga spanskalektioner (man blir väldigt trött av att prata spanska i 4 timmar och dela med sig av information som man inte har något intresse att dela, "sydamerikansk kultur..") så åkte vi till VÄRLDENS MITTPUNKT! VI pratar såklart om Latituden: 00,00,00, ekvatorn i Ecuador. Så coolt!!! Inte nog med att man stog på sträcket, utan man kände det verkligen. Mitt på ekvatorn finns det speciella kraftfält som påverkar tyngkraften, vi fick det bevisat för oss genom fyra olika experiment. Två av dem (som är lättast att förklara) var att vi skulle försöka gå på "ekvatorn" i blundade balansgång, vilket var omöjligt. Vi tänkte att vi har världens bästa balans, men den rubbades totalt när vi försökte gå på sträcket. Ett annat experiment var att ställa ett ägg på en spik, vilket endast fungerade på ekvatorn.
Helt sjukt att man kan tappa balansen sådär! Sedan provade vi att gå på samma sätt några meter ifrån sträcket, och då fungerade balansen alldelles utmärkt.
YES! en av mina(Linneas) punkter "innan jag dör listan", är avklarad!Gå ner i spagat på ekvatorn :) (SELMA, JAG KLARADE DET!! :´D
Vi fick också en guidad tour om olika indianstammar som finns runtom Ecuador.
När vi åkte hem stannade vi på en restaurang och vet ni vad vi träffade där!? 3 svenskar :D, Linnea blev väldigt exalterad. När man är här i Ecuador finns det knappt några turister alls som man träffar, så när vi träffade dom så blev det som en liten hemmakänsla. Det var ju trots allt midsommarafton idag i Sverige, känns lite konstigt att vi inte är på Torö.
Vulkandopp
Vi är med om så mycket här! Nya upplevelser hela tiden så man blir helt slutkörd. Fast man vill heller inte tacka nej och missa något (som alltid här blir ett minne för livet). Men ikväll har vi iallafall avstått från salsan... Det får bli nästa vecka!
Det har hänt mycket sedan vi skrev sist.
Igår hade vi som vanligt 4 h spanska lektioner på förmiddagen. Jag läser just nu grammatik i alla dåtidsformer och hur man böjer verb hit och dit, vilket är ganska många, som alla används vid olika tillfällen. Dessutom finns det en sådär 1000 undantag... Min lärare, Carmita är så snäll och rolig. Hon pratar absolut ingen engelska så jag får allt förklarat på spanska. När det är något jag inte förstår kommer hon oftast med hysteriska exempel då tonlägerna går upp och ner och hon gestikulerar med hela kroppen. Muy divertida! Och när historien är slut förstår faktiskt alltid. Den sista timmen gick vi till affären och så pekade Carmita ut namnen på alla frukter.
På eftermidagen åkte vi med vår kulturlärare Darwin och amerikanen, Miguel till en kyrka av pure gold! Man blev helt bländat av alla väggar och tak. Den vackraste kyrkan jag har sett!! Kyrkan är från 1500-talet, en av de gamlaste kyrkorna i hela Sydamerika.
Här är bara ett smakprov från den gigantiska kyrkan, iglesia de la compania
Vi var klara med besöket runt kl 16.30, men då var det bara hem en snabbis och packa väskan till nästa utflykt!
Vi åkte till Papallacta, hotsprings (pooler som är uppvärmda av lavan från en av Quitos vulkaner) som är 3800 meter över havet. Trycket i bröstet och huvudet blev starkare än vanligt. (Alltså 1000 meter högre än Quito.) Det var en helt OTROLIG bussfärd dit, vi åkte med 18 andra elever från skolan och med rektorn. Vi såg enorma berg som aldrig tycktes sluta att imponera i storhet, man kan helt enkelt inte bli trött på naturen här! Bussen avgick 17.30 och vi kom fram 20.00, det var helt bäcksvart ute då och stjärnorna lyste starkare än någonsin. Eftersom att vi var så högt upp så kom vi närmare rymden och kunde då se fler stjärnor än vad man kan göra i Sverige. The hotsprings var jättevarma medan luften var iskall (5 grader). Amerikanerna hade det ganska svårt med kylan i luften och höll sig därför till färre pooler än vad vi gjorde, vi var överallt (kyla är något vi svenskar är vana vid ;) ). På tal om de andra eleverna, vi är mycket yngre än alla andra som är här. Alla andra elever på skolan är 23+ och blir alla förvånade över att vi är här själva.
Tillbaka till the Hotsprings, det var ännu ett minne som aldrig kommer att glömmas. Allt var så mörkt, men ändå så magiskt. Poolerna är inte öppna för allmänheten på kvällarna så det var knappt några andra där än oss *.*
.
Det här är en bild som är tagen på dagen i Pallacta, så tänk er det här pluss varm ånga som ryker från poolerna, tusentals starka klara stjärnor, en bäcksvart natt och det enda ljud man hör är stekhett vatten som forsar ner i poolerna. (Olivia kände doften av lava). Vulkanen i bakgrunden är det som värmer upp poolerna. Och dom var stekheta!
Det här är en bild som är tagen på dagen i Pallacta, så tänk er det här pluss varm ånga som ryker från poolerna, tusentals starka klara stjärnor, en bäcksvart natt och det enda ljud man hör är stekhett vatten som forsar ner i poolerna. (Olivia kände doften av lava). Vulkanen i bakgrunden är det som värmer upp poolerna. Och dom var stekheta!Vi åkte ifrån paradiset runt 22.30 och kom hem 01:00 på natten.
Guayasamin y su cuadros
Idag så hade vi först spanska på morgonen, det var jobbigt men ändå helt ok. Jag fick jättemånga övningspapper med repetition av gramatiken. Min lärare är grym! han förklarar allt så kort, konkret och enkelt (allt på spanska). Det är häftigt att jag redan nu nästan förstår allt när ecuadorianerna pratar med mig. Efter att vi hade ätit lunch (jättegod fiskrätt från kusten) i vårt hus så stack vi iväg på dagens kulturklass. Idag så var målet ett museum som bara har konstverk från en av Sydamerikas kändaste målare, Guayasamin. Jag ska vara ärlig, jag har aldrig riktigt gillat museum men det här museumet var helt otroligt! Det fanns så mycket historia bakom alla tavlor och de förmedlade verkligen känslor. Guayasamin reste över hela världen och kämpade för mänskliga rättigheter, precis som hans konstverk! Många av hans tavlor har fokus på indianerna i hela sydamerika och deras perspektiv av kolonialtiden. Guayasamin är från Ecuador men han dog 1999.
Nope, det här är inte en omogen banan. Jag kommer inte ihåg namnet nu, men man kan bara äta den när man har stekt "bananbitarna" och då smakar det som chips!! :) Detta var en del av vår lunch.
Några av hans tavlor utanför museumet, man fick inte ta bilder inomhus :(. Guayasamin är på bilden längst till vänster.
Guayasamins hus (20 meter bort från museet)
Här är en länk till en av hans målningar: http://www.latinamericanart.com/eventPictures/c969799c-2db6-46a7-b0b5-9eef4fb72ea7.jpg
såhär såg museet ut på utsidan, men det är mycket större än vad det ser ut att vara! Under alla stenbrickor på marken så finns det en gigantisk undervåning och tavlorna kunde vara lika stora som "den gamla" fotbollsplanen på Torö!
Det här är på Guayasamins trädgård!
Me Encanta Ecuador!
Jag är så himla lycklig just nu! Allt känns helt rätt, precis som att det var menat att vi skulle komma hit. Vi har haft en sådan tur med familjen, skolan, lärarna, personerna vi har träffat, vår lokalisering, vårt val av kulturklasserna och vilka städer vi har valt att besöka! Vi har pratat en del med alla andra elever på skolan som kommer från hela världen (usa, holland sweiztch..) och alla har inte haft lika tur som oss. En tjej fick igår skit kastat på sig från ett fönster och sedan försökte de att råna henne, en annan tjej från Holland bor i en "student dorm" och där kom det igår folk och knackade på deras dörr 3 gånger under natten. Amerikanen (som vi har gått på kulturklasser med) bor med en familj som verkar avsky varandra, alla familjemedlemmar är på en våning var! Jag vill inte skrämma pappa nu, så jag stannar där ;). Ni behöver dock inte frukta för min och Olivias säkerhet, för min spanskalärare har haft en lektion på 25 minuter om alla olika möjligheter som man kan bli ficktjuvad på och alla gator som är säkra och inte säkra. Vet ni att det börjar bli farligt på vissa delar av Quito redan klockan 17.30! Därför känns det väldigt bra att vi alltid är med en lärare när vi upptäcker staden. Jag tror nog inte att jag skulle våga gå ut på kvällen, men jag skulle vääldigt gärna vilja åka till Old Town någon kväll och se på alla kyrkor och kolonialbyggnader när de är upplysta!
Den här resan är so far en av de bästa upplevelserna jag har varit med om
Maravilloso Panecillo
Igår var vår första dag i skolan!
Jag och Linnea går på kulturklasser. Detta innebär att vi har privatundervisning i spanska på förmiddagen i 4 h. Varje eftermiddag får vi följa med en lärare som tar oss på olika utflykter.
Jag fick en lärare som heter Carmit och är 20 år gammal. Hon pratar ingen engelska alls, men med hennes inlevelserika kroppsspråk. Hon byter tonlägen hela tiden (det låter jätteroligt) och hon är jättesnäll. Jag började med att göra ett test i ungefär en h för att hon skulle se vilken nivå jag var på. Sedan pratat vi lite om de stor majskornen här. De två sista timmarna fick jag läsa glosor högt och så rättade hon mig när jag uttalade det fel.
HU, vad mycket energi det tar att läsa spanska!! I slutet av lektionen slumrade jag till lite mellan orden... Bara att sitta vid matbordet och lyssna på spanska kors och tvärs från alla håll, är otroligt ansträngande för hjärnan. Man måste fokusera på varenda ord för att hinna fatta vad de säger. Ibland stämmer man in med "si" och skrattar lite här och var där det passar, ärven när man inte förstår. Haha.
På eftermiddagen åkte vi med vår lärare till ett museum på en höjd i center av hela stora Quito.
Panecillo hette det. Vi åkte taxi dit med en lärare (Darwin) och en amerikansk kille (från NorthCarolina). Han var jätterolig, jag och Linnea skrattade hela vägen dit och tillbaka. Det är så häftigt att man träffar så många olika människor med så många olika nationaliteter! Och alla är så öppna så varje möte känns betydelsefullt och minnesvärt. Vår lärare var även han härlig. Linnea hade glömt bort namnet på sin lärare(från förmiddagen) och skulle beskriva till Darwin hans utseende. "Han har mörkbrunt hår" var Linneas beskrivning. Och då föll han i skratt, "QUE RARO!" (vad ovanligt). Alla här har ju det...
Darwin pekar ut Quitos olika delar. Här pekar han på Norra delen.
Museet - Panecillo
Den vackraste utsikten jag någonsin sett. Jag måste nypa mig i armen för att fatta att jag verkligen är med om dethär.
Det doftar omelett och nu ska vi ner och äta frukost, sedan bege oss till skolan (jag börjar 8.30 och Linnea 9.00).
Cíao!
//Olivia
Cena con la familia grande
Igår var vi med om en middag som var ett minne för livet! Vi firade ju som sagt "farsdag" hos Carlos (vår värdpappas) släktingar två trappor ned och det var nog den häftigaste kulturupplevsen jag har varit med om. Sammanlagt var vi 15 stycken och middagen började 19.30 (Vi åt mackor, te, chipps och juice). De som var där var Carlos mamma, pappa, systrar och deras män och barn. Vill ni veta något häftigt?! Carlos yngsta syster (24 år) har trillingar de är 4 år gamla och de har också en lillasyster som är 6 månader, världens sötaste barn! Det som fashionerade mig mest var hur nära alla familjemedlemmarna är. Man kände sig så glad, trygg och hemma när man satt där tillsammans med dem! Man måste vara där själv för att uppleva stämningen, det är veerkligen annorlunda från Sverige. De pratade spanska hela tiden men när Jennifer och Carlos märkte att jag, Olivia och Lucie inte förstod så översatte de till oss. Det som också var så himla roligt och intressant var att de berättade för oss om Ecuadoriansk kultur, talsätt, styrelsesätt, fotbollsentusiasmen och om indianspråket Quecha. När Ecuador kvalade in till fotbolls vm år 2000 stannade hela landet till, ingen jobbade och alla var helt galna av lycka. Fotboll är la vida en Ecuador, sporter som basket kommer efteråt i popularitet (men de är som myror i jämförelse). Jag vill också inflika att jag sa att Sverige inte är bra på fotboll och att Zlatan är den enda som kan spela. De sa då att de visst tyckte att Sverige var bra och att Zlatan är känd här i Ecuador!
Jag älskar Carlos mamma, hahahha hon satt i mitten tyst och åt men plötsligt "out of nowhere" kunde hon höja sin knytnäve med en servett i om någon sa något offensive skämt som bara hon inte tyckte var roligt. Hon kramade och pussade mycket på Jennifer också. Jag kommer aldrig att glömma hur alla samtal alltid slutade i skratt! Jag kan inte säga det tillräckligt, men WOW vad nära varandra hela släkten var!
Carlos y Carlos mamma. En intressant grej är att man inte skjuter in stolarna när man har ätit, när jag gjorde det drog de ut stolen igen haha. Jag antar väl att de vill att man ska se mönstrerna på tygsittsen.
Carlos pappa (världens roligaste gubbe). Som ni ser är Olivia mycket längre än honom (tjejen till höger är Lucie).
Bilderna var inte dom bästa men vi kände inte för att ta fler.
Det är så otroligt svårt att berätta allt som man är med om här på bloggen. Vi är med om nya upplevelser hela dagarna och tiden räcker inte till att skriva ner allt!
//Linnea
Feliz Dia Del Padre!
Idag är det Fars dag i hela syd och nordamerika :)
Olivia vaknade klockan fyra inatt och kunde inte somna om, det är svårt att ställa om tiden. Jag känner dock att jag börjar få in sömn och matrutinerna nu (y). Vi åt frukost med familjen klockan 10.00 idag serverades omellet, jättegod mandarinjuice och bröd med smält ost i. Vi skrattade väldigt mycket, alla deras konversationer har glad och skämtsam stämning. En stor del av diskussionerna handlade om deras olika musiksmak och de berättade också för oss om minnen från Carlos (yes vi kan hans namn!) och Jennifers barndom. Det känns verkligen skönt att de är vana att ha studenter hos dem och att de har förståelse att vi tycker det är svårt att prata. De ställer lättare frågor som vad vi ska göra idag och vad vi gillar för musik.
Familjen var borta hela eftermiddagen och firade farsdag hos några släktingar, så vi hade huset heelt för oss själva. Patricia hade gjort mat till oss som stod klart för att ätas när vi ville, men innan vi åt så tog vi en sväng till Quicentro AKA ett av de modernaste/största köpcentrumet jag har varit i. Det fanns väldigt många affärer men vi köpte inget, vi var fortfarande trötta haha. Vi kommer att gå tillbaka någon annan dag när vi har mer energi men några exempel på affärer som fanns var: Bershka, Zara (öppnades för 1 månad sedan), Mango, Diesel, Tommy Hilfiger, Americana, Tous.
När vi hade ätit och diskat undan så bestämde vi oss för att stanna i huset. Vi kollade på spansk tv (barnprogram ;)) i vardagsrummet samtidigt som regnet öste ner utanför. När klockan var fyra bestämde vi oss för att köra ett styrketräningspass i vårt rum, det var trångt men det gick!
Klockan 18.00 kom det en ny elev till huset! Hon heter Lizzie är 24 år gammal och kommer från Holland. Hon har valt travelling classroom så hon har varit en vecka i Montanita, en i Manta och nu ska hon bo här i Quito i en vecka för att sedan resa vidare till Cuenca nästa vecka. Hon har hitintills bara varit i Sydamerika och Ecuador 2 veckor och har då aldrig tidigare kunnat någon spanska. Och hon hade lärt sig snabbt för nu är hon jätteduktig på spanska och förstår typ allt. Men precis som oss tycker hon att det är svårt att bygga egna meningar. Riktigt imponerande att hon lärt sig så mycket på så kort tid! Det ger oss hopp... ;)) Hon var dessutom jättetrevlig och det känns riktigt skönt att jag och Olivia inte är de sämsta på spanska här i familjen längre. Hon ska sammanlagt vara i Sydamerika i tre månader och reser helt själv. Vi pratade ganska länge med henne och Patricia i vardagsrummet och det var hur roligt och intressant som helst! Hon sa att hon älskade att lyssna på svenska och att hon har en kompis som bor i Stockholm.
Alldeles strax ska vi bege oss till vår värdpappas (Carlos) släktfirande för farsdag en trappa ner. Alla hans syskon och mamma bor i samma hus som hos fast på olika våningar/lägenheter. Det här ser vi frameot!
här är en bild på vårt rum!
//Linnea
La problema solved
Vi har löst problemet med vår adapter!!!! så nu kan vi ladda våra teles och dator :))
På frukosten frågade vi familjen om de hade någon fil eller något som vi kunde kapa av de millimetrarna som behövdes för att vår datorladdare skulle passa i uttaget. Det var lite svårt att beskriva problemet men vi hade kollat upp några ord i vårt lexikon innan. Tex limar carga mm. De förstod vad vi menade och hela familjen hjälpte till med olika verktyg. Och tillslut fungerade det! Familjen är jättevänlig
Lättnade är obeskrivlig!
Nu ska vi till Quicentro och shoppa! Denhär bilden är tagen från badrummet och man ser Quicentro :)
Vi uppskattar kommentarerna mycket!
Hörs snart
//Olivia
Estamos en Quito!
Buenos noches
Flygningen från Bogota till Colombia gick bra! Vi fick tyvärr inte sitta brevid varandra, men det gjorde inget för ALLT HAR EN MENING. Linnea kom brevid en jättesnäll ecuadorian som hjälpte oss att fylla i obligatoriska formulär som handlade om att vi inte fick ta med oss kultursaker hem och andra konstiga grejer. Han hjälpte oss också när vi kom fram så att vi ställde oss i rätt led för att checka ut.
Vi var framme i Quito runt klockan 9 och var då helt slut. Vi tänkte att nu är det INGEN MER VÄNTAN. Men icke. Då vi kom till kön för att visa pass, hade en grupp på 30 gulnissar kommit framför oss! De hade knallgula tshirts där det stod Ecuador 2012 dictator of jeasus christ. De var mellan tio och 65 år gamla (och ja, de kom från södra USA). Allt vi tänkte på var True Blood...
Efter ca 45 min väntan var vi äntligen ute och där skyltade en man med våra namn. Vad lättade vi blev! Det kändes ändå konstigt att vi, jag och Linnea mitt i natten, i ett helt främmande land följer med en främling till bilen. Bilen var en gammal krockskadad vinröd Van. Han pratade bara spanska med oss och ställde frågor om vår resa. Efter några minuter öppnades bildörren och in kom en medelålders kvinna som visade sig vara hans fru. Vi visste inte då att dom var vår värdfamilj.
Bilresan var intressant den första människan vi såg utifrån bilfönstret var en kvinna som satt och slog med pinnar på marken och sen sprang hon ut i gatan, stoppade trafiken och gormade. "Muy Loca" muttrade värdpappan.
Det fanns INGA vägskyltar eller hastighetsgränser och trafiken var galen. Staden Quito är vääldigt stor, vi landade faktiskt mitt i staden men vi behövde åka bil i säkert 20 minuter innan vi kom till vårt hus. När vi kollade ut genom bilrutan såg vi många ungdomsgäng och grafitti, det var en mörk lite scary feeling men samtidigt häftigt.
Vår "värdmamma" (eller vad man nu säger) heter Patricia Ocampo och är världens snällaste. Under bilresan småpratade hon med oss om staden, hennes hund och hennes barn. Vi kommer inte ihåg just nu vad värdpappan heter, men han är också jättetrevlig
När vi kom till huset fick vi en rundvisning, och huset är stort men på utsidan ser det litet ut. Det bor också en annan tjej här som har pluggat på skolan men hon reser vidare imorgon till Lima (med buss! 23 timmar).
Natten var konstig. Vi hade sammanlagt varit uppe i 27 h och knappt sovit någonting på flyget. Vi vaknade några gånger under natten och sov väl inte så mycket. På morgonen vaknade vi av någon galning som skrek någon konstig sång... Vi åt frukost med Patricias och värdpappans son, Carlos eller Andrés (vi kommer inte ihåg). Han var iallafall jätteskön. Han är 23 år och jobbar på en bank. Han serverade oss te, bröd, äggröra och en juice. Juicen var dessutom av en helt ny frukt för mig och Linnea - Tomate del arbole (tomaten från trädet). Min nya favoritjuice! Han berättade att han faktiskt hade varit i Norge. Varför? För att bli bättre på Engelska och för att "lära sig nåt".
Vi packade upp våra väskor och sedan tog Patricia och Carlos/Andrés med oss på en rundtur i området. Vi bor väldigt centralt i norra delen av Quito och har nära till allt.
Vädret är jättespeciellt! När vi gick ut så hade vi solskyddsfaktor 50 på oss, men det är typ för lite :O, här är det inte inte ovanligt att ha 100. Solen stekte och det kändes som att det var 30 grader, men det var 23. Det var väldigt fuktigt och "luktade utomlands" som Linnea alltid säger. Vi gick sedan in i Quicentro (yber modernt shopping center) och kom ut igen 30 minuter sedan. Det vi möttes då av var regn och åska.
Lunchen åt vi 15:00 hos familjen det var typiskt ecuadoriansk mat: förrätt bestående av någon grön soppa med popcorn (det är mycket soppa här), varmrätt, vita korn(som vi aldrig smakat), avokado, kyckling, fläsk och patatas tortillas och sedan efterrätt, chokladglass. Man fick jättestora poritioner och endå åt familjemedlemmarna upp allt! :O Vi var proppmätta.
Vi åt lunchen med Patricia, Patricias dotter, Jennifer som är 18, Carlos/Andrés och Patricas jättetrevliga pappa.
Vi förstår nästan all spanska och dialekten här är klar och tydlig. Men det är svårare att själv prata. Man blir nervös och stoppar sig själv. Jag märker nu vad många "små ord" som man inte kan men som man är beroende av i vardagen. Och det känns häftigt att jag nu kan använda språket i verkliga sitvationer, som jag tidigare bara pluggat i skolbänken.
Just nu är jag och Linnea på rummet, där vi varit sedan lunchen och vilar. Vi är sjukt trötta och mina ögon är sprängröda.
Ett jobbigt problem vi har är att vår adapter fungerar, men bara vår kameraladdare passar i uttaget. Såå störande, mac-book laddaren har tar emot i kanterna så den kommer inte åt strömmen. Vi måste fixa det imorgon, vi har två alternativ.
1. Hittar till affären som har adaptrars som har omvandlare till svenska uttag
2. Köper en helt ny laddare
Vi laddar våra telefoner från datorn så det är lite brådis. Som tur är använde vi knappt telefonerna eller datorn på planen.
Energistatus:
dator 69%
mobil: 60%, 30%
Nu kommer lite bilder:
Utsikten från rummet
Hundraåringen finns i bokhyllan i vårt rum! hur kom den dit?
//Olivia
Flygresan- almost avklarad
Nu har vi varit uppe i 22 timmar, men vi är inte framme riktigt än.
Resan har varit bra och lite galen. Vi var de sista som checkade in på Arlanda och vi var VÄÄLDIGT nära på att missa planet i Paris, personalen där kan ju inte prata en "understandable english" och vissa var ganska dryga men vi dömmer inte resten av Frankrikes befolkning :). Vi sprang som ett maratonlopp mellan olika gates (vill dock lägga till att vi klarade 70% av mellanlandingen bra) sedan när vi äntligen kommit rätt så var det hur seg service som helst och kontrollpersonalen i säkerhetskontrollen vägrade röra våra väskor. En sak som var rolig var att flera började prata franska med Olivia HON SER UT SOM EN FRANSYSKA!
sÅ kort sagt var paris mellanlandingen fail med stort F, vi hann inte köpa någonting där :(. Det enda vi då hade inför vår 11 timmar långa resa till Colombia var två små påsar lantchips och en halv påse china puffar. Vi var förberredd för det värsta (svält). Som tur var fick vi två måltider på planet, hur mycket dricka vi ville och en massa vitt bröd.
Resan från Paris till Bogota, Colombia var lyckad! Det fanns jättebra musikvideosar, filmer, serier och bra omgivning.
Nu sitter vi på Bogotas flygplats, vi var sååå hypade när vi landade för naturomgiviningen är helt OUTSTANDING! det är jättemycket berg och låga moln :). Vi är de enda skandinavierna här, alla är mycket kortare, 90% har kolsvart hår och jag och olivia sticker ut liitegrann med våra mjukisbyxor. GOOD NEWS är att allt är som det ska och vi har inte blivit av med något. Om bara några timmar får vi träffa vår första värdfamilj (vi är nervösa).
Olivia är mest nervös över vilken sorts mat vi kommer att serveras hos familjerna.
Om vilken sekund som helst ska vi gå på QUITO planet! wish us luck
Cíao
Vamos a Quito
Det här kommer att vara min och Olivias reseblogg under vår resa till Ecuador. Vi två ska vara där i fyra veckor och plugga spanska och uppleva en massa kultur och värdfamiljer. Resan börjar imorgon!
Vi har packat och förberett oss en vecka non-stop, men jag tror ändå att jag har glömt saker eller att jag har packat för mycket, eller fel eller att jag har för lite grejer med mig.
Hur packar man egentligen om man ska till världens näst högsta huvudstad som kan ha fyra årstider på en dag?
Jag har väldigt svårt att greppa att vi faktist ska iväg, jag tror att det jag är mest nervös över, är hur lång tid det är och hur långt borta det är från alla man känner. Det som är absoluut jobbigast är att säga hejdå (gråtvarningar), det känns ärligt talat som att jag aldrig kommer komma tbx! 4 veckor är ju 1/12 av ett år, en heel månad och nästan ett halvt sommarlov. Med andra ord, an enternity.
HÄR ÄR QUITO, HUVUDSTADEN VI KOMMER HÄNGA MEST I :)
6.50 går planet. Jag är stört nervös och kommer inte kunna sova inatt :)
Snälla gud, låt oss klara mellanlandningarna
AMEN.
//Linnea
