Ecuador

Flygningen från Bogota till Colombia gick bra! Vi fick tyvärr inte sitta brevid varandra, men det gjorde inget för ALLT HAR EN MENING. Linnea kom brevid en jättesnäll ecuadorian som hjälpte oss att fylla i obligatoriska formulär som handlade om att vi inte fick ta med oss kultursaker hem och andra konstiga grejer. Han hjälpte oss också när vi kom fram så att vi ställde oss i rätt led för att checka ut.

Vi var framme i Quito runt klockan 9 och var då helt slut. Vi tänkte att nu är det INGEN MER VÄNTAN. Men icke. Då vi kom till kön för att visa pass, hade en grupp på 30 gulnissar kommit framför oss! De hade knallgula tshirts där det stod Ecuador 2012 dictator of jeasus christ. De var mellan tio och 65 år gamla (och ja, de kom från södra USA). Allt vi tänkte på var True Blood...

Efter ca 45 min väntan var vi äntligen ute och där skyltade en man med våra namn. Vad lättade vi blev! Det kändes ändå konstigt att vi, jag och Linnea mitt i natten, i ett helt främmande land följer med en främling till bilen. Bilen var en gammal krockskadad vinröd Van. Han pratade bara spanska med oss och ställde frågor om vår resa. Efter några minuter öppnades bildörren och in kom en medelålders kvinna som visade sig vara hans fru. Vi visste inte då att dom var vår värdfamilj.

Bilresan var intressant den första människan vi såg utifrån bilfönstret var en kvinna som satt och slog med pinnar på marken och sen sprang hon ut i gatan, stoppade trafiken och gormade. "Muy Loca" muttrade värdpappan.

Det fanns INGA vägskyltar eller hastighetsgränser och trafiken var galen. Staden Quito är vääldigt stor, vi landade faktiskt mitt i staden men vi behövde åka bil i säkert 20 minuter innan vi kom till vårt hus. När vi kollade ut genom bilrutan såg vi många ungdomsgäng och grafitti, det var en mörk lite scary feeling men samtidigt häftigt.

Vår "värdmamma" (eller vad man nu säger) heter Patricia Ocampo och är världens snällaste. Under bilresan småpratade hon med oss om staden, hennes hund och hennes barn. Vi kommer inte ihåg just nu vad värdpappan heter, men han är också jättetrevlig

När vi kom till huset fick vi en rundvisning, och huset är stort men på utsidan ser det litet ut. Det bor också en annan tjej här som har pluggat på skolan men hon reser vidare imorgon till Lima (med buss! 23 timmar).

Natten var konstig. Vi hade sammanlagt varit uppe i 27 h och knappt sovit någonting på flyget. Vi vaknade några gånger under natten och sov väl inte så mycket. På morgonen vaknade vi av någon galning som skrek någon konstig sång... Vi åt frukost med Patricias och värdpappans son, Carlos eller Andrés (vi kommer inte ihåg). Han var iallafall jätteskön. Han är 23 år och jobbar på en bank. Han serverade oss te, bröd, äggröra och en juice. Juicen var dessutom av en helt ny frukt för mig och Linnea - Tomate del arbole (tomaten från trädet). Min nya favoritjuice! Han berättade att han faktiskt hade varit i Norge. Varför? För att bli bättre på Engelska och för att "lära sig nåt".

Vi packade upp våra väskor och sedan tog Patricia och Carlos/Andrés med oss på en rundtur i området. Vi bor väldigt centralt i norra delen av Quito och har nära till allt.

Vädret är jättespeciellt! När vi gick ut så hade vi solskyddsfaktor 50 på oss, men det är typ för lite :O, här är det inte inte ovanligt att ha 100. Solen stekte och det kändes som att det var 30 grader, men det var 23. Det var väldigt fuktigt och "luktade utomlands" som Linnea alltid säger. Vi gick sedan in i Quicentro (yber modernt shopping center) och kom ut igen 30 minuter sedan. Det vi möttes då av var regn och åska.

Lunchen åt vi 15:00 hos familjen det var typiskt ecuadoriansk mat: förrätt bestående av någon grön soppa med popcorn (det är mycket soppa här), varmrätt, vita korn(som vi aldrig smakat), avokado, kyckling, fläsk och patatas tortillas och sedan efterrätt, chokladglass. Man fick jättestora poritioner och endå åt familjemedlemmarna upp allt! :O Vi var proppmätta.

Vi åt lunchen med Patricia, Patricias dotter, Jennifer som är 18, Carlos/Andrés och Patricas jättetrevliga pappa.

Vi förstår nästan all spanska och dialekten här är klar och tydlig. Men det är svårare att själv prata. Man blir nervös och stoppar sig själv. Jag märker nu vad många "små ord" som man inte kan men som man är beroende av i vardagen. Och det känns häftigt att jag nu kan använda språket i verkliga sitvationer, som jag tidigare bara pluggat i skolbänken.

Just nu är jag och Linnea på rummet, där vi varit sedan lunchen och vilar. Vi är sjukt trötta och mina ögon är sprängröda.

Ett jobbigt problem vi har är att vår adapter fungerar, men bara vår kameraladdare passar i uttaget. Såå störande, mac-book laddaren har tar emot i kanterna så den kommer inte åt strömmen. Vi måste fixa det imorgon, vi har två alternativ.

1. Hittar till affären som har adaptrars som har omvandlare till svenska uttag

2. Köper en helt ny laddare

Vi laddar våra telefoner från datorn så det är lite brådis. Som tur är använde vi knappt telefonerna eller datorn på planen.

Energistatus:

dator 69%

mobil: 60%, 30%

Nu kommer lite bilder: